DEN GLADA STAREN

I förrgårkväll kom äntligen matchen jag längtat efter. Brasilien mot Nordkorea. 20:30. Nordkorea är ett land som vi alla känner som ett land med annorlunda politik. Många hatar landet, klassar dem som terrorister. Många skämtar om dem överlägset och skrattar deras stolta och påstått fantastiska ledare rakt i ansiktet. De är dessutom hemlighetsfulla och inte många får komma dit. Brasilien är världens genom tiderna bästa fotbollslag med idel superstjärnor.

Av dessa anledningar var jag mycket spänd och förväntansfull inför denna match. Skulle de ha kort på sin ledare i fickan? Kommer de spela i exakta formationer? Spelar de med sura miner och tacklar helt likgiltigt ner de stackars Brasilianarna? Kommer de bli helt utspelade? Kan de ens spela fotboll med bara två utlandsspelare? Tiden skulle få utvisa detta som bara den kan.

Spelararna marscherar in. Jag genomlider Brasiliens nationalsång där tråkiga miner och stillastående munnar är det enda som syns. Tre minuter senare kommer Nordkorea. Då panorear kameran över stolta, unga, lyckliga ansikten. Deras ögon lyser av denna stolthet och munnarna sjunger tappert och ivrigt i takt med en pampig nationalsång.

Plötsligt dyker ett gråtande ansikte upp. Det är Jong Tae-ses ansikte. Jong är den första jag vet om som fäller tårar under nationalhymnen, något som egentligen borde vara oerhört vanligt i detta patriotismens mästerskap. Hans tårar är vackra, gripande och innerliga. Han är en man som var stolt över sitt land (som han valde över Japan och Sydkorea), och det visar sig senare att han även kämpade tappert för det. Han visar sig vara en hjälte, något det berättas om i all litteratus och som alltid setts som de främsta av människor. Alla älskar heroism, lojalitet och tapperhet.

Spelet börjar. En brasilianare blir tacklad. Nordkoreanen hjälper honom upp med en vänligare uppsyn än andra länders spelare som bara gör det av slentrian. Nordkoreanerna besitter alltså ytterligare en egenskap: artighet.

Nordkoreanerna är starka, de vågar ta boll och de är otroligt disciplinerade. Deras försvar är enormt bra. Det rör sig som en våg, som en person. Det är militäriskt, men effektivt, och det syns ingen förtvivlan i koreanernas ögon. I ett VM där alla lag kan försvara sig utmärker sig Nordkorea mer. Även Brasilien lyckas göra två mål, så är jag övertygad om att de kommer göra fler på övriga lag.

Jong Tae-se är mycket skicklig, han utmanar bättre och fintar bättre och effektivare än någon annan i VM hittils, undantagslöst. Dock får han inte in något mål då han är ensam på topp och Brasilien försvarar sig riktigt bra. Hans lagkamrat trycker dock in ett riktigt läckert mål, något inte många har klarat av i detta VM. Nordkorea blir farliga mot Honduras och Chile.

Det jag såg av Nordkorea var inte ilska, ondska eller någon annan dålig egenskap som jag trodde. Jag såg ett lyckligt fotbollslag spela en modern och sinnrik fotboll. Stoltheten över sitt land fanns i deras hjärtan, precis som sig bör. De var artiga, trevliga, duktiga, unga och framgångsrika.

Jag trodde inte att jag skulle hitta den härliga patriotism och känsla i Nordkorea.

Såvida inte detta är träffsäker propaganda från Kim så är jag säker på att USAs propaganda drar ner Nordkorea i träsket längre än vad de är värda. Visst, det finns säkert dåliga saker med Nordkorea. men jag är fruktansvärt säker på att det finns många aspekter i Nordkorea som inte är förfärliga. De är som ett land ska vara, ett land.

Vad är det som säger att det är Kim som har fel?