Körlek
Efter en skoldag med mycket irritation på vår mänsklighets mindre mogna individer samt vår mänsklighets mindre kompetenta auktoritet, begav jag mig till Växjö centrum i ilfart. Kvällens första mål var konserthuset där jag skulle införskaffa mig två stycken gratisbiljetter till en konsert i domkyrkan en halvtimma senare. Det gick som en pensionär med gångstavar, fast utan det helt felaktiga användandet.
När biljetterna låg i bakfickan tillsammans med Per Lagerkvists Dvärgen och en broschyr om ISCM World New Music Days: Listen to the World! begav jag mig till stationen för att hämta upp min vackra Emma. Det gjorde jag också. Hand i han vandrade vi i den plötsligt påtagande höstkylan rakt mot Växjös stora stolthet: domkyrkan! Den är röd, den är stor, och den är banne mig episk in i grunden.
Vi möttes av idel grått/vitt hår. Den oundvikliga känslan av felplacering smög sig in i mina kulturnerver, men jag tvingade mig själv (och Emma) att entrera ändå. Vi fick en fin och välskriven broschyr om tredagarsfestivalen som vi lät våra ögon mumsa på samtidigt som de ögnade ut i kyrkan efter någon ålderslike. När våra blickar mötte ett annat ungt par strömmande den lättande känslan genom domkyrkan. Det hela förstärktes när min bror stegade in och satte sig så långt bort från oss som möjligt.
Den danska elitkören som skulle sprida sina toner under kyrkans valvtak var inte placerade längst fram, där stod istället en gammal gubbe (var han måhända präst?) som introducerade spektakelt på småländska och smålengelska. Därefter följde inte kören, utan en svensk presentation för den i allra högsta grad internationella publiken. Skumt.
Nåväl! Kören började till slut och förvandlade mig till en rysning. Första stycket Hoquetus Sanctus fångade upp mig och det som följde den fullkomligt tog över min kropp. ...et desiderabunt mori... grep tag i mina muskler och tvingade dem att vibrera tillsammans med stämsången och den ständigt höga diskanten. Tonerna fångade upp mina ben och tvingade dem ner mot golvet som för att bevisa min närvaro på jorden, något jag annars hade glömt under denna himmelska färd. Mina ögon var slutna inför det musikaliska skådespelet, och makalösa toner erövrade mina hjärnvågor, bilder sändes ut och in, fram och tillbaka. Jag såg bilderna av det fenomenala som framfördes framför mig, jag såg bilder av musik, och jag har sällan skådat något så vackert (i nuläget når endast min Emma upp till det kriteriet).
Sen blev det inte bättre, tvärtom. Körsången varvades med kaotisk och stämningsdödande pianomusik och danskarna blev tämligen mundana mot slutet. Tveklöst dock en oerhört trevlig konsert, körsång är alltid trevligt, och särskilt då 18-stämmig sådan. Synd för er som inte var där, och ytterst osynd för oss som var där.
Imorgon råkar jag och min kära Emma vara lediga från skolan, och nu råkar jag äta chips. Imorgon tar vi oss till stan och köper saker.
Dagens man är Fredrik Malmberg, dirigent för kören ovan och på bild nedan.
När biljetterna låg i bakfickan tillsammans med Per Lagerkvists Dvärgen och en broschyr om ISCM World New Music Days: Listen to the World! begav jag mig till stationen för att hämta upp min vackra Emma. Det gjorde jag också. Hand i han vandrade vi i den plötsligt påtagande höstkylan rakt mot Växjös stora stolthet: domkyrkan! Den är röd, den är stor, och den är banne mig episk in i grunden.
Vi möttes av idel grått/vitt hår. Den oundvikliga känslan av felplacering smög sig in i mina kulturnerver, men jag tvingade mig själv (och Emma) att entrera ändå. Vi fick en fin och välskriven broschyr om tredagarsfestivalen som vi lät våra ögon mumsa på samtidigt som de ögnade ut i kyrkan efter någon ålderslike. När våra blickar mötte ett annat ungt par strömmande den lättande känslan genom domkyrkan. Det hela förstärktes när min bror stegade in och satte sig så långt bort från oss som möjligt.
Den danska elitkören som skulle sprida sina toner under kyrkans valvtak var inte placerade längst fram, där stod istället en gammal gubbe (var han måhända präst?) som introducerade spektakelt på småländska och smålengelska. Därefter följde inte kören, utan en svensk presentation för den i allra högsta grad internationella publiken. Skumt.
Nåväl! Kören började till slut och förvandlade mig till en rysning. Första stycket Hoquetus Sanctus fångade upp mig och det som följde den fullkomligt tog över min kropp. ...et desiderabunt mori... grep tag i mina muskler och tvingade dem att vibrera tillsammans med stämsången och den ständigt höga diskanten. Tonerna fångade upp mina ben och tvingade dem ner mot golvet som för att bevisa min närvaro på jorden, något jag annars hade glömt under denna himmelska färd. Mina ögon var slutna inför det musikaliska skådespelet, och makalösa toner erövrade mina hjärnvågor, bilder sändes ut och in, fram och tillbaka. Jag såg bilderna av det fenomenala som framfördes framför mig, jag såg bilder av musik, och jag har sällan skådat något så vackert (i nuläget når endast min Emma upp till det kriteriet).
Sen blev det inte bättre, tvärtom. Körsången varvades med kaotisk och stämningsdödande pianomusik och danskarna blev tämligen mundana mot slutet. Tveklöst dock en oerhört trevlig konsert, körsång är alltid trevligt, och särskilt då 18-stämmig sådan. Synd för er som inte var där, och ytterst osynd för oss som var där.
Imorgon råkar jag och min kära Emma vara lediga från skolan, och nu råkar jag äta chips. Imorgon tar vi oss till stan och köper saker.
Dagens man är Fredrik Malmberg, dirigent för kören ovan och på bild nedan.
