DEN GLADA STAREN

SMALANDSPOSTEN verkar inte vilja publicera min text, därför publicerar jag den här:

---

Det var en gång en fyrvaktarfamilj som av befolkningen fått uppgiften att varje kväll tända den höga fyren. Detta för att vägleda alla som seglade på havet. Uppgiften var mycket viktig och fylld av ansvar. Familjen hade haft uppgiften att tända fyren så länge någon kunde minnas, och det hade alltid skötts bra.

På senare tid hade föräldrarna spenderat dagarna med att bjäbba på varandra. De bråkade om de mest triviala ting såsom dasstömning och huruvida fadern faktiskt också borde diska grötgrytan ibland. Egentligen strävade de alla efter exakt samma sak; rättvisa, men alltid skulle de gräla.

En dag vid skymningen satt föräldrarna fortfarande och skrek på varandra. Denna gång bråkade de över vilken färg ljuset på bordet skulle ha, röd eller blå. Argumenten de kastade fram var konstiga och oväsentliga och ignorerade alltid det som egentligen spelade någon roll.

Det hela gick så långt att föräldrarna helt glömde tända fyren. Barnen försökte påminna dem, men de blev bara ignorerade eller hyssjade. I flera timmar satt föräldrarna och gnatade utan att agera. Nu kunde bara de mest erfarna kaptenerna navigera sina båtar, inga andra.

Till slut fick den äldsta sonen nog. Snabbt skred han fram mot fyrlampan och tryckte på knappen. Omedelbart spred sig ett frihetens ljus och allt blev synligt.

Men det var för sent.

Ett skepp drämde rakt in i fyren och krossade allt som en gång varit. På skeppets svarta segel fanns en mycket stor blåsippa. Ingen levde någonsin lycklig igen.

---

En film också:

Det är helt förskräckligt och alldeles galet att jag inom en snar framtid ska behöva betala sextio svenska kronor för att ta mig tjugo minuter med en skranglig gammal buss med en omotiverad busschaufför.

Lika sjukt är det att lassa ut ungefär tiotusen kronor av samma valuta till en privatiserad körskola istället för att det finns Körkort A som en kurs på gymnasiet.

Det är rätt sjukt att jag är lycklig med.

Det är mycket som är här nu! Sommaren är det, jag är det, framtiden är det och mina IB-betyg är det.

Sommaren är fantastisk. Jag älskar den. Det är varmt, skönt, härligt och avslappnande gött. Jag har bara suttit och läst, sovit, ätit, gosat, vattnat, skrattat, sjungit och spelat hela dagen. Samtidigt har jag gjort andra viktigare sysslor som att skriva brev. Alltså är sommaren som den ska, en blandning av viktigt och oviktigt. Igår hade jag och Emma ingen ström här. Åskan tog den så det sprakade om den. Men med lite kontakt med Italien, Thors och ett gott stycke ström i min kropp kom den tillbaka.

Elias cyklar till Örebro.

Jag är här, och det är jag nöjd med.

Framtiden längtar jag efter, även om jag som sagt är nöjd. Jag vill kunna köpa Coca Cola när jag vill och skriva en bok.

IB-betygen kom via internet. Man skulle logga in med en avancerad PIN-kod och jag antar att alla skrev fel första gången på grund av nervositet. Efter lite kämp kom jag in på sidan där mina tre tuffaste år någonsin skulle avslöjats. Det visade sig att jag samlat ihop 37 poäng. Trettiosju. 37 av 45! Det omvandlas till 19.31 till Svenska mått mätt. Är rätt nöjd med det, och framtiden ser fin ut. Till och börja med ska jag plugga Juridisk översikt på distans och samla pengar.


En bild min grupp gjorde på jobbet som jag kan berätta om om ni vill. Kul jobb! Denna bild vann en tävling. Den heter ABSTRAKTOR.

Jag vill avsluta detta medvetet osammanhängande blogginlägg med ett filmtips (http://www.thehuntforgollum.com/updates.htm) och en uppmaning att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Jag snubblade över en rolig reklam häromdagen. Självklart var den inte skapad för att vara rolig, utan bara för att locka kunder. I reklamen poserar Magdalena Graaf, en flicka som tidigare var känd för att göra sig bra på bild. Numera är hon seriös TV-personlighet i höjdarprogrammet Postkodmiljonären.

Här är den hysteriskt roliga reklamen:



Titta på hennes ansikte! Är det ett ärligt leende? Varför har hon påsar under ögonen? Varför har hon en enorm utväxt? Varför har hon inte duschat på flera dagar?

Det är tydligt att Magdalena Graaf har bytt karriär fullständigt. Men det är lika tydligt att det finns människor som inte är bra nog för sina jobb. Imorgon ska jag söka jobb som modell, fotograf, sminkös och layoutare hos Postkodmiljonären.

Köp en lott!

I förrgårkväll kom äntligen matchen jag längtat efter. Brasilien mot Nordkorea. 20:30. Nordkorea är ett land som vi alla känner som ett land med annorlunda politik. Många hatar landet, klassar dem som terrorister. Många skämtar om dem överlägset och skrattar deras stolta och påstått fantastiska ledare rakt i ansiktet. De är dessutom hemlighetsfulla och inte många får komma dit. Brasilien är världens genom tiderna bästa fotbollslag med idel superstjärnor.

Av dessa anledningar var jag mycket spänd och förväntansfull inför denna match. Skulle de ha kort på sin ledare i fickan? Kommer de spela i exakta formationer? Spelar de med sura miner och tacklar helt likgiltigt ner de stackars Brasilianarna? Kommer de bli helt utspelade? Kan de ens spela fotboll med bara två utlandsspelare? Tiden skulle få utvisa detta som bara den kan.

Spelararna marscherar in. Jag genomlider Brasiliens nationalsång där tråkiga miner och stillastående munnar är det enda som syns. Tre minuter senare kommer Nordkorea. Då panorear kameran över stolta, unga, lyckliga ansikten. Deras ögon lyser av denna stolthet och munnarna sjunger tappert och ivrigt i takt med en pampig nationalsång.

Plötsligt dyker ett gråtande ansikte upp. Det är Jong Tae-ses ansikte. Jong är den första jag vet om som fäller tårar under nationalhymnen, något som egentligen borde vara oerhört vanligt i detta patriotismens mästerskap. Hans tårar är vackra, gripande och innerliga. Han är en man som var stolt över sitt land (som han valde över Japan och Sydkorea), och det visar sig senare att han även kämpade tappert för det. Han visar sig vara en hjälte, något det berättas om i all litteratus och som alltid setts som de främsta av människor. Alla älskar heroism, lojalitet och tapperhet.

Spelet börjar. En brasilianare blir tacklad. Nordkoreanen hjälper honom upp med en vänligare uppsyn än andra länders spelare som bara gör det av slentrian. Nordkoreanerna besitter alltså ytterligare en egenskap: artighet.

Nordkoreanerna är starka, de vågar ta boll och de är otroligt disciplinerade. Deras försvar är enormt bra. Det rör sig som en våg, som en person. Det är militäriskt, men effektivt, och det syns ingen förtvivlan i koreanernas ögon. I ett VM där alla lag kan försvara sig utmärker sig Nordkorea mer. Även Brasilien lyckas göra två mål, så är jag övertygad om att de kommer göra fler på övriga lag.

Jong Tae-se är mycket skicklig, han utmanar bättre och fintar bättre och effektivare än någon annan i VM hittils, undantagslöst. Dock får han inte in något mål då han är ensam på topp och Brasilien försvarar sig riktigt bra. Hans lagkamrat trycker dock in ett riktigt läckert mål, något inte många har klarat av i detta VM. Nordkorea blir farliga mot Honduras och Chile.

Det jag såg av Nordkorea var inte ilska, ondska eller någon annan dålig egenskap som jag trodde. Jag såg ett lyckligt fotbollslag spela en modern och sinnrik fotboll. Stoltheten över sitt land fanns i deras hjärtan, precis som sig bör. De var artiga, trevliga, duktiga, unga och framgångsrika.

Jag trodde inte att jag skulle hitta den härliga patriotism och känsla i Nordkorea.

Såvida inte detta är träffsäker propaganda från Kim så är jag säker på att USAs propaganda drar ner Nordkorea i träsket längre än vad de är värda. Visst, det finns säkert dåliga saker med Nordkorea. men jag är fruktansvärt säker på att det finns många aspekter i Nordkorea som inte är förfärliga. De är som ett land ska vara, ett land.

Vad är det som säger att det är Kim som har fel?

Idag steg jag på bussen efter att ha spelat Jewelquest på mobilen i en kvart. När man spelar det snurrar synnerven tre varv runt sig själv och det tar ett tag för den att återhämta sig när man spelat färdigt. Därför går jag lite vimsig på bussen viftandes med en femtilapp och andas fram ett "Hej" till den bekante busschauffören. Jag ser att han rotar i sin pengaväska men min synnerv är ännu inte uppsnurrad och därför kan jag inte heller begrunda detta.

Nu är jag fullt återhämtad, men då har busschauffören spelat mig ett spratt, och jag blir lika förvirrad igen.

Jag säger "Halv till Hovmantorp" som vanligt och försöker fånga chaufförens blick. Då räcker han fram en tjugolapp och avbryter min mening! Han skrattar och pekar på kvittoapparaten. Med förskräckelse ringande i hjärnan ser jag den lilla lappen sticka upp som en oväntad kotte på en cykelväg. Han hade fixat min biljett redan innan jag sa något!

Med förtvivlan och desperation pumpandes runt i mina öronvätskor finner jag inget annan lösning än ett spänt leende. Chaufförens garv klistrar sig fast i mina hårrötter ännu.

Aldrig någonsin har jag känt mig så förutsägbar tidigare.

Inte ens när jag säger "Haaallå! Hur är det?" när jag träffar någon halvvän.
Inte ens när jag sträcker fram högra handen för att hälsa.
Inte ens när jag frågar "Kan jag sitta här?" på bussen.
Inte ens när jag kommenterar på vädret.
Inte ens när jag säger "Precis" hela tiden, trots att jag inte håller med.
Inte ens när jag loggar in på Facebook för att jag inte har något att göra.

Eller har jag det?

Ett slutord: Frihet.

En slutbild:

Jag utmanar David (http://blomsterbloggaren.blogspot.com/) med mitt eget VM-tips. Självklart har jag inte ändrat något efter det att VM dragit igång (även om jag vill...):

GRUPP A:
Sydafrika
Frankrike
Uruguay
Mexico

GRUPP B:
Argentina
Grekland
Nigeria
Sydkorea

GRUPP C:
USA
England
Slovenien
Algeriet

GRUPP D:
Tyskland
Australien
Ghana
Serbien

GRUPP E:
Holland
Kamerun
Danmark
Japan

GRUPP F:
Italien
Paraguay
Slovakien
Nya Zeeland

GRUPP G:
Brasilien
Elfenbenskusten
Portugal
Nordkorea

GRUPP H:
Spanien
Schweiz
Chile
Honduras

1) ENGLAND
2) BRASILIEN
3) USA
4) SPANIEN

Jag har upplevt många välbehagsrysningar på sistone. Varje gång jag upplever en sådan rysning går mitt liv framåt ett steg. Det är dem jag strävar efter. Det kan vara små händelser, stora händelser, meningslösa händelser och alldeles förskräckliga händelser. Nu ska jag redogöra för några.

1. 3:e juni. Det var studentbal. Hundratals stolta ungdomar spatserade runt utanför ett praktfullt konserthus. Rysningar framkallades både av denna stolthet och Emmas bedårande vackerhet.

2. 10:e juni. Det var studentutspringning. Mest rös jag nog när vi räknade ner från 60 och sedan rusade rakt ut i famnen på en enorm folkmassa med viftande skyltar.

3. 11:e juni. Det var fotbolls-VM. Patriotism på en hälsosam nivå. Jag rös mest när jag såg ett disciplinerat Sydkoreanskt landslag omfamna sin nationalsång på ett mästerligt sätt.

Snart är det dags för England-USA. Det slutar 2-1 till USA. Hela mitt VM-tips kommer strax!

Det här gör jag när jag inte bloggar:

Imorgon: Kl 19.00 Teaterföreställning Katedralskolans Aula - Utdrag ur I väntan på Godot.
I övermorgon Kl 12.00 Teaterföreställning Katedralskolans Aula - Udrag ur I väntan på Godot.

Jag upptäckte idag att det är 15 dagar kvar till julen och jag upptäckte även en fullkomlig avsaknad av julkänslor. Oh Jesus, säger jag och hoppas att mina studier går bra. Det jag gör nu vill jag inte göra förgäves.

Nu låter jag bitter. Det är jag inte. Jag upplever bara extrem stress för första gången i mitt liv och detta i december månad. Nåja, Johnny Cash är en trevlig prick när han sjunger julsånger och jag antar att det är roligt att plugga också.

Ett sista försök att låta positiv: Ljus är fint.

Gott nytt år!

I tider av studietumult lägger jag bloggarbete på andras axlar, ni får tips om internet istället.

Vi börjar med min vän Nonians blogg:

http://aaaaaaaaaaaaaaa.blogg.se/

Vi ses i marschallens skugga.

/Eder Stare

Min sympatiska syster har förvandlat min blogg till en plats där text går att läsa och bilder går att studera. Visst gillar era ögon det? Tack till henne! Som tack kan ni kika in på hennes utomordentliga hemsida och köpa lite av hennes fantastiska bilder: http://www.e-foton.se.

Stackars Emma har precis åkt hem med en jätteelak mage och tunga och tvingar mig nu att blogga och plugga matte. Men det gör inget, jag tycker om henne ändå.

I övrigt har jag tänkt lite på vad en possibel hund ska få för kommandon istället för de gamla uttjatade. Hunden förstår ju ändå inte vad som säger och det är således mycket mer amusierande att låta lite coolare eller roligare ord slinka ur ägarnas munnar. Märk Star Wars-temat eller skäms:

Stå upp - Rise, my friend
Sök - Use the Force, *namn*
Buss på - Commence Primary Ignition
Sitt - Aren’t you a little short for a stormtrooper?
Rulla runt - That's no moon. It's a space station.
Spela död - I find your lack of faith disturbing.
Vacker tass - And now your highness, we will discuss the location of your hidden rebel base.
Apport - What of the Rebellion? If the Rebels have obtained a complete technical reading of this station, it is possible, however unlikely, they might find a weakness and exploit it.

Det skulle onekligen fungera felfritt.

Nu tänker jag, som så många andra, blogga angående Sverigedemokraterna islamkritiska artikel:

Först och främst vill jag klargöra att jag inte sympatiserar med SD, jag vill bara att de ska tillintetgöras snabbt och effektivt. Därför vill jag inte att det oändligt antal läsare som jag har stämplar mig som Sverigedemokrat när jag kritiserar Aktuellts nyhetssändning om ärendet.

Först och främst, det finns säkerligen vissa frågor som Jimmie (jag väljer att bara nämna pojken vid förnamn) svarar rätt på. Det är troligt att det finns ett samband med religionsbakgrund och kriminalitet. Emellertid ger det inte någon några som helst rättigheter att vara främlingsfientlig då det snarare är vårt vackra samhälle och dess principer som skapar denna prekära situation. Men mer än så lyckas inte Jimmie träffa rätt.

Aktuellt tog för några dagar sen fasta på min sista mening och baserade sin första del i sändingen på att kritisera och klanka ner på Jimmies inlägg. Helt rätt! tänker ni, och det tänkte också jag. Sättet det genomförde detta på var dock mycket dåligt. De inleder med att i ingressen säga hur SD-artikeln liknar de artiklar som Nazisterna skrev i trettiotalets Tyskland, man behöver bara byta ut "muslim" mot "jude". Omedelbart tar merparten av de som blint studerar teven fasta på det här och kommer diskutera det här flitigt med sina kamrater under de dagar som följer (jag har öronbevis). Denna grupp bryr sig inte ett litet magplask om vem som faktiskt står för det här uttalandet, källan verkar vara ointressant då det passar deras ideologi.

Vi observanta märker dock att uttalandet kommer från en islamolog. En islamolog! Hur i halva friden kan en islamolog vara så insatt i Nazi-historia att han kan komma med ett sådant uttalande? Och hur i hela friden kan Aktuellt basera sin sänding på det här? Ta in en utbildad historiker som kan komma med konkreta bevis och ett trovärdigt uttalande. En nyhetsvinkling av det här slaget är högst onödigt och förvärrar bara situationen. Detta sänker Aktuellt till samma nivå som Jimmie själv. Islamologens uttalande kan mycket väl vara lika felaktigt som Jimmies.

Det finns onekligen effektivare och visare sätt att idiotförklara SD på än att samtidigt behöva göra sig själva till åtlöje för de som inte blint tror på allt som sägs. Skäms, Aktuellt! Ta tag i saken och utmanövrera SD istället för att pränta in felaktiga tankar i Sveriges population -- det är Jimmies grej, inte medias.

Tack för mig.

EVELINA: Ge mig en bättre layout!

Nu har jag länge försökt lägga upp fler bilder, och insåg precis att jag inte får lägga upp bmp-format. Därför får ni fler bilder i det usla JPEG:

Bilderna har samma tema.



-- MAN



--SKUGGAN SOM INTE DANSAR



I övrigt:

- Mina händer är kalla.
- Det börjar lugna ner sig i skolan.
- Mitt doftljus har snart brunnit ut.
- Emma är duktig (även om jag inte är där för att sparka henne i baken).
- Svennis ska träna Nordkorea.
- Jag är exalterad inför matchen ikväll trots att hoppet är ute. Jag gillar spelarnas nya egna initiativtagande.
- HL2DM är kul.
- Nu ska jag äta äppelpaj.

Det är inte svårt att vara konstnär, därför har jag bestämt mig för att vara det. Papper och pennor är dyrt, men vi nutida konstärer har ett väldigt stort privilegium: vi har paint.

Många tycker säkert att min konst är ful och att det inte alls är konst för att jag inte kan rita överhuvudtaget. Jag väljer dock att förbise detta och försöker trycka in saker som är gjorda för analys i mina verk. Mina bilder säger ganska mycket, även om det inte är särskilt "snyggt". Personligen tycker jag att just denna inproppning av meningsfulla saker gör min konst vacker.

Färger, ord, mönster, struktur och allt annat väsentligt i bilderna nedan vet jag om, allt detta finns där för att jag tyckte det passade in och för att det har en betydelse.

Använd hela huvudet:



--BLÖDDJUR




-- POOL AV DÖD

Efter en skoldag med mycket irritation på vår mänsklighets mindre mogna individer samt vår mänsklighets mindre kompetenta auktoritet, begav jag mig till Växjö centrum i ilfart. Kvällens första mål var konserthuset där jag skulle införskaffa mig två stycken gratisbiljetter till en konsert i domkyrkan en halvtimma senare. Det gick som en pensionär med gångstavar, fast utan det helt felaktiga användandet.

När biljetterna låg i bakfickan tillsammans med Per Lagerkvists Dvärgen och en broschyr om ISCM World New Music Days: Listen to the World! begav jag mig till stationen för att hämta upp min vackra Emma. Det gjorde jag också. Hand i han vandrade vi i den plötsligt påtagande höstkylan rakt mot Växjös stora stolthet: domkyrkan! Den är röd, den är stor, och den är banne mig episk in i grunden.



Vi möttes av idel grått/vitt hår. Den oundvikliga känslan av felplacering smög sig in i mina kulturnerver, men jag tvingade mig själv (och Emma) att entrera ändå. Vi fick en fin och välskriven broschyr om tredagarsfestivalen som vi lät våra ögon mumsa på samtidigt som de ögnade ut i kyrkan efter någon ålderslike. När våra blickar mötte ett annat ungt par strömmande den lättande känslan genom domkyrkan. Det hela förstärktes när min bror stegade in och satte sig så långt bort från oss som möjligt.

Den danska elitkören som skulle sprida sina toner under kyrkans valvtak var inte placerade längst fram, där stod istället en gammal gubbe (var han måhända präst?) som introducerade spektakelt på småländska och smålengelska. Därefter följde inte kören, utan en svensk presentation för den i allra högsta grad internationella publiken. Skumt.

Nåväl! Kören började till slut och förvandlade mig till en rysning. Första stycket Hoquetus Sanctus fångade upp mig och det som följde den fullkomligt tog över min kropp. ...et desiderabunt mori... grep tag i mina muskler och tvingade dem att vibrera tillsammans med stämsången och den ständigt höga diskanten. Tonerna fångade upp mina ben och tvingade dem ner mot golvet som för att bevisa min närvaro på jorden, något jag annars hade glömt under denna himmelska färd. Mina ögon var slutna inför det musikaliska skådespelet, och makalösa toner erövrade mina hjärnvågor, bilder sändes ut och in, fram och tillbaka. Jag såg bilderna av det fenomenala som framfördes framför mig, jag såg bilder av musik, och jag har sällan skådat något så vackert (i nuläget når endast min Emma upp till det kriteriet).

Sen blev det inte bättre, tvärtom. Körsången varvades med kaotisk och stämningsdödande pianomusik och danskarna blev tämligen mundana mot slutet. Tveklöst dock en oerhört trevlig konsert, körsång är alltid trevligt, och särskilt då 18-stämmig sådan. Synd för er som inte var där, och ytterst osynd för oss som var där.

Imorgon råkar jag och min kära Emma vara lediga från skolan, och nu råkar jag äta chips. Imorgon tar vi oss till stan och köper saker.

Dagens man är Fredrik Malmberg, dirigent för kören ovan och på bild nedan.

Igår hamnade jag på ett Öresundståg till Älmhult tillsammans med en söt tjej som heter Emma. Jag upptäckte hur snabba tåg är och funderade en stund på hur en sisådär trehundra år gammal kvinna skulle reagera om ett tåg susade förbi hennes fönster. Det slog mig efter en stund att den kvinna förstås skulle leva i framtiden, eftersom man förmodligen uppfunnit åldersförlängare då. Det slog mig också då att hon inte skulle bli det minsta förvånad om ett futtigt jättesnabbt tåg susade förbi hennes fönster; det skulle ju tillhöra hennes hypermoderna vardag.

Efter det hamnade jag inuti Älmhults tveklöst största byggnad bland tonvis med prissatta saker, såsom äppeldelare, äggklyftare och en oändlig massa råttor. Nedan följer en sammanfattning av färden och det följs upp av en analys och slutsats om IKEAs storhet.

- Vi åt frukost för 10 kronor i en ren och fin restaurang.
- Jag tog pennor från alla pennfack jag så, resultatet ej diagramfört.
- Vi tittade på olikfärgade kök och andra rum
- Vi tittade på olikfärgade småsaker.
- Vi tittade faktiskt på olikfärgade allting, då det är ungefär det som säljs på IKEA.
- Jag köpte en bland annat en grön filt, vita tidskriftsamlare och ett rött doftljus.
- Emma köpte bland annat korgfärgade korgar, grytlappsfärgade grytlappar och skogsfärgade grytunderlägg.
- Vi åt mycket mat och gott i en ren och fin restaurang.

Slutsats:
IKEA är ett mycket sympatiskt ställe där alla, oavsett samhällsställning, får äta billig och god mat, införskaffa gratis pennor och papper och kanske framförallt: vem som helst får ta sig en befriande vilopaus i någon av det åtskilliga antal gudomligt avslappnade fåtöljer.

Jag älskar IKEA och Emma, det var en älskvärd dag.

Bilder:




För övrigt så undrar jag varför uttrycket "Minne som en guldfisk" fortfarande utlöser skrattsalvor, det är ju trots allt ganska längesen någon sa det första gången.

Han är dagens man. Och århundradets man. Are you sane Bolt?

För ett tag sen lanserade jag superkonceptet Dagens man på en community, vars namn aldrig någonsin mer är värt att nämna, då den sliter ut all manlighet ur alla som väljer att besöka den. Det var meningen att ting som påverkat min dag eller någon annans dag skulle få en nobel utmärkelse, och så blev det.

Jag tänkte föra vidare det konceptet hit istället och kombinera det med ivrigt bloggande. Så blev det inte riktigt.

Men på grund av diverse påtryckningar från pöbeln (angående manlighet och huruvida det är manligt att blogga (sagt av en dvärg)) har jag bestämt mig för att faktiskt använda min blogg till fler dagsmän. Någon gång. Idag har min dag nämligen inte blivit påverkad mer än av den underbara föregående dagsmannen.

En glad jamaicansk man.

Nu till betydligt mer triviala saker: planeringen för lovets sista dagar!

Fredag: Tomtabacken i solnedgång med Emma samt den tecknade versionen av Det susar i säven.
Lördag: Djurförsök på Emmas hund Bamse. (Friidrotts-VM)
Söndag: Färgglad nedskjutning av människor i Östratorp. (Friidrotts-VM)
Måndag: Jamsession med Kamrat Joel. (Friidrotts-VM)
Tisdag: Mental förberedelse inför morgondagen, troligtvis med Emma. (Friidrotts-VM)

Jag anländer igen.

Det är nu det gäller. Det är nu som hela sommarlovets beskärda del av studier ska ta plats.

Efter ett finurligt lov av mycket kärlek och Emma, lite bad, Gotland, en hel del frosseri, sol, glädje, rysningar och ett alldeles avsykvärt arbete, är det nu dags att slappna av lite framför de IB-böcker som slagit läger i min fina spegelgarderob.

Det är ganska trevligt att plugga ändå. På något sätt så skänker IBs utmanande studier avslappnande fridfullhet i mitt sinne. Det ska bli kul att slita ut väsentliga hårrötter och sprida dess smulor över matteboken i frustration.

Jag längtar efter julen, den är fin. Emellertid längtar jag bara efter julen eftersom jag är rädd för det stundande mörkret. Jag avskyr att vakna utan solljus men jag älskar att vakna till en adventljusstake.

Nej, jag är verkligen inte på skrivhumör, jag ber om ursäkt och lyser er i ögonen med silverficklampan på mitt skrivbord.

Nästa gång ska vi diskutera särskrivningar, dagens man och dagens man-fenomenet!

Lev väl tills dess!

Jag smygstartar dagens man med en söt tös (notera palindromen "söt tös").



Dagens Man är Emma, min livskärlek in i evinnerligheten.

Jag är ledsen att säga det, men den här dagsmannen blir svårslagen. Därför tar jag tillbaka det jag tidigare sa om en smygstart -- detta är i allra högsta grad en rivstart.

Nu ska jag ta mig de två tappra meterna till sängen, denna gång utan Emma. Längtan ska tillsammans med Kalle Anka få söva mig inför morgondagen.

God natt människor.
God natt, och omfamna världen såsom den omfamnar er.