DEN GLADA STAREN

Jag snubblade över en rolig reklam häromdagen. Självklart var den inte skapad för att vara rolig, utan bara för att locka kunder. I reklamen poserar Magdalena Graaf, en flicka som tidigare var känd för att göra sig bra på bild. Numera är hon seriös TV-personlighet i höjdarprogrammet Postkodmiljonären.

Här är den hysteriskt roliga reklamen:



Titta på hennes ansikte! Är det ett ärligt leende? Varför har hon påsar under ögonen? Varför har hon en enorm utväxt? Varför har hon inte duschat på flera dagar?

Det är tydligt att Magdalena Graaf har bytt karriär fullständigt. Men det är lika tydligt att det finns människor som inte är bra nog för sina jobb. Imorgon ska jag söka jobb som modell, fotograf, sminkös och layoutare hos Postkodmiljonären.

Köp en lott!

I förrgårkväll kom äntligen matchen jag längtat efter. Brasilien mot Nordkorea. 20:30. Nordkorea är ett land som vi alla känner som ett land med annorlunda politik. Många hatar landet, klassar dem som terrorister. Många skämtar om dem överlägset och skrattar deras stolta och påstått fantastiska ledare rakt i ansiktet. De är dessutom hemlighetsfulla och inte många får komma dit. Brasilien är världens genom tiderna bästa fotbollslag med idel superstjärnor.

Av dessa anledningar var jag mycket spänd och förväntansfull inför denna match. Skulle de ha kort på sin ledare i fickan? Kommer de spela i exakta formationer? Spelar de med sura miner och tacklar helt likgiltigt ner de stackars Brasilianarna? Kommer de bli helt utspelade? Kan de ens spela fotboll med bara två utlandsspelare? Tiden skulle få utvisa detta som bara den kan.

Spelararna marscherar in. Jag genomlider Brasiliens nationalsång där tråkiga miner och stillastående munnar är det enda som syns. Tre minuter senare kommer Nordkorea. Då panorear kameran över stolta, unga, lyckliga ansikten. Deras ögon lyser av denna stolthet och munnarna sjunger tappert och ivrigt i takt med en pampig nationalsång.

Plötsligt dyker ett gråtande ansikte upp. Det är Jong Tae-ses ansikte. Jong är den första jag vet om som fäller tårar under nationalhymnen, något som egentligen borde vara oerhört vanligt i detta patriotismens mästerskap. Hans tårar är vackra, gripande och innerliga. Han är en man som var stolt över sitt land (som han valde över Japan och Sydkorea), och det visar sig senare att han även kämpade tappert för det. Han visar sig vara en hjälte, något det berättas om i all litteratus och som alltid setts som de främsta av människor. Alla älskar heroism, lojalitet och tapperhet.

Spelet börjar. En brasilianare blir tacklad. Nordkoreanen hjälper honom upp med en vänligare uppsyn än andra länders spelare som bara gör det av slentrian. Nordkoreanerna besitter alltså ytterligare en egenskap: artighet.

Nordkoreanerna är starka, de vågar ta boll och de är otroligt disciplinerade. Deras försvar är enormt bra. Det rör sig som en våg, som en person. Det är militäriskt, men effektivt, och det syns ingen förtvivlan i koreanernas ögon. I ett VM där alla lag kan försvara sig utmärker sig Nordkorea mer. Även Brasilien lyckas göra två mål, så är jag övertygad om att de kommer göra fler på övriga lag.

Jong Tae-se är mycket skicklig, han utmanar bättre och fintar bättre och effektivare än någon annan i VM hittils, undantagslöst. Dock får han inte in något mål då han är ensam på topp och Brasilien försvarar sig riktigt bra. Hans lagkamrat trycker dock in ett riktigt läckert mål, något inte många har klarat av i detta VM. Nordkorea blir farliga mot Honduras och Chile.

Det jag såg av Nordkorea var inte ilska, ondska eller någon annan dålig egenskap som jag trodde. Jag såg ett lyckligt fotbollslag spela en modern och sinnrik fotboll. Stoltheten över sitt land fanns i deras hjärtan, precis som sig bör. De var artiga, trevliga, duktiga, unga och framgångsrika.

Jag trodde inte att jag skulle hitta den härliga patriotism och känsla i Nordkorea.

Såvida inte detta är träffsäker propaganda från Kim så är jag säker på att USAs propaganda drar ner Nordkorea i träsket längre än vad de är värda. Visst, det finns säkert dåliga saker med Nordkorea. men jag är fruktansvärt säker på att det finns många aspekter i Nordkorea som inte är förfärliga. De är som ett land ska vara, ett land.

Vad är det som säger att det är Kim som har fel?

Idag steg jag på bussen efter att ha spelat Jewelquest på mobilen i en kvart. När man spelar det snurrar synnerven tre varv runt sig själv och det tar ett tag för den att återhämta sig när man spelat färdigt. Därför går jag lite vimsig på bussen viftandes med en femtilapp och andas fram ett "Hej" till den bekante busschauffören. Jag ser att han rotar i sin pengaväska men min synnerv är ännu inte uppsnurrad och därför kan jag inte heller begrunda detta.

Nu är jag fullt återhämtad, men då har busschauffören spelat mig ett spratt, och jag blir lika förvirrad igen.

Jag säger "Halv till Hovmantorp" som vanligt och försöker fånga chaufförens blick. Då räcker han fram en tjugolapp och avbryter min mening! Han skrattar och pekar på kvittoapparaten. Med förskräckelse ringande i hjärnan ser jag den lilla lappen sticka upp som en oväntad kotte på en cykelväg. Han hade fixat min biljett redan innan jag sa något!

Med förtvivlan och desperation pumpandes runt i mina öronvätskor finner jag inget annan lösning än ett spänt leende. Chaufförens garv klistrar sig fast i mina hårrötter ännu.

Aldrig någonsin har jag känt mig så förutsägbar tidigare.

Inte ens när jag säger "Haaallå! Hur är det?" när jag träffar någon halvvän.
Inte ens när jag sträcker fram högra handen för att hälsa.
Inte ens när jag frågar "Kan jag sitta här?" på bussen.
Inte ens när jag kommenterar på vädret.
Inte ens när jag säger "Precis" hela tiden, trots att jag inte håller med.
Inte ens när jag loggar in på Facebook för att jag inte har något att göra.

Eller har jag det?

Ett slutord: Frihet.

En slutbild:

Jag utmanar David (http://blomsterbloggaren.blogspot.com/) med mitt eget VM-tips. Självklart har jag inte ändrat något efter det att VM dragit igång (även om jag vill...):

GRUPP A:
Sydafrika
Frankrike
Uruguay
Mexico

GRUPP B:
Argentina
Grekland
Nigeria
Sydkorea

GRUPP C:
USA
England
Slovenien
Algeriet

GRUPP D:
Tyskland
Australien
Ghana
Serbien

GRUPP E:
Holland
Kamerun
Danmark
Japan

GRUPP F:
Italien
Paraguay
Slovakien
Nya Zeeland

GRUPP G:
Brasilien
Elfenbenskusten
Portugal
Nordkorea

GRUPP H:
Spanien
Schweiz
Chile
Honduras

1) ENGLAND
2) BRASILIEN
3) USA
4) SPANIEN

Jag har upplevt många välbehagsrysningar på sistone. Varje gång jag upplever en sådan rysning går mitt liv framåt ett steg. Det är dem jag strävar efter. Det kan vara små händelser, stora händelser, meningslösa händelser och alldeles förskräckliga händelser. Nu ska jag redogöra för några.

1. 3:e juni. Det var studentbal. Hundratals stolta ungdomar spatserade runt utanför ett praktfullt konserthus. Rysningar framkallades både av denna stolthet och Emmas bedårande vackerhet.

2. 10:e juni. Det var studentutspringning. Mest rös jag nog när vi räknade ner från 60 och sedan rusade rakt ut i famnen på en enorm folkmassa med viftande skyltar.

3. 11:e juni. Det var fotbolls-VM. Patriotism på en hälsosam nivå. Jag rös mest när jag såg ett disciplinerat Sydkoreanskt landslag omfamna sin nationalsång på ett mästerligt sätt.

Snart är det dags för England-USA. Det slutar 2-1 till USA. Hela mitt VM-tips kommer strax!