En film och en text om en fyr och dess familj

SMALANDSPOSTEN verkar inte vilja publicera min text, därför publicerar jag den här:


Det var en gång en fyrvaktarfamilj som av befolkningen fått uppgiften att varje kväll tända den höga fyren. Detta för att vägleda alla som seglade på havet. Uppgiften var mycket viktig och fylld av ansvar. Familjen hade haft uppgiften att tända fyren så länge någon kunde minnas, och det hade alltid skötts bra.

På senare tid hade föräldrarna spenderat dagarna med att bjäbba på varandra. De bråkade om de mest triviala ting såsom dasstömning och huruvida fadern faktiskt också borde diska grötgrytan ibland. Egentligen strävade de alla efter exakt samma sak; rättvisa, men alltid skulle de gräla.


En dag vid skymningen satt föräldrarna fortfarande och skrek på varandra. Denna gång bråkade de över vilken färg ljuset på bordet skulle ha, röd eller blå. Argumenten de kastade fram var konstiga och oväsentliga och ignorerade alltid det som egentligen spelade någon roll.


Det hela gick så långt att föräldrarna helt glömde tända fyren. Barnen försökte påminna dem, men de blev bara ignorerade eller hyssjade. I flera timmar satt föräldrarna och gnatade utan att agera. Nu kunde bara de mest erfarna kaptenerna navigera sina båtar, inga andra.


Till slut fick den äldsta sonen nog. Snabbt skred han fram mot fyrlampan och tryckte på knappen. Omedelbart spred sig ett frihetens ljus och allt blev synligt.


Men det var för sent.


Ett skepp drämde rakt in i fyren och krossade allt som en gång varit. På skeppets svarta segel fanns en mycket stor blåsippa. Ingen levde någonsin lycklig igen.



En film också:


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0