Klyschor är människans fördärv.
Idag steg jag på bussen efter att ha spelat Jewelquest på mobilen i en kvart. När man spelar det snurrar synnerven tre varv runt sig själv och det tar ett tag för den att återhämta sig när man spelat färdigt. Därför går jag lite vimsig på bussen viftandes med en femtilapp och andas fram ett "Hej" till den bekante busschauffören. Jag ser att han rotar i sin pengaväska men min synnerv är ännu inte uppsnurrad och därför kan jag inte heller begrunda detta.
Nu är jag fullt återhämtad, men då har busschauffören spelat mig ett spratt, och jag blir lika förvirrad igen.
Jag säger "Halv till Hovmantorp" som vanligt och försöker fånga chaufförens blick. Då räcker han fram en tjugolapp och avbryter min mening! Han skrattar och pekar på kvittoapparaten. Med förskräckelse ringande i hjärnan ser jag den lilla lappen sticka upp som en oväntad kotte på en cykelväg. Han hade fixat min biljett redan innan jag sa något!
Med förtvivlan och desperation pumpandes runt i mina öronvätskor finner jag inget annan lösning än ett spänt leende. Chaufförens garv klistrar sig fast i mina hårrötter ännu.
Aldrig någonsin har jag känt mig så förutsägbar tidigare.
Inte ens när jag säger "Haaallå! Hur är det?" när jag träffar någon halvvän.
Inte ens när jag sträcker fram högra handen för att hälsa.
Inte ens när jag frågar "Kan jag sitta här?" på bussen.
Inte ens när jag kommenterar på vädret.
Inte ens när jag säger "Precis" hela tiden, trots att jag inte håller med.
Inte ens när jag loggar in på Facebook för att jag inte har något att göra.
Eller har jag det?
Ett slutord: Frihet.
En slutbild:
Nu är jag fullt återhämtad, men då har busschauffören spelat mig ett spratt, och jag blir lika förvirrad igen.
Jag säger "Halv till Hovmantorp" som vanligt och försöker fånga chaufförens blick. Då räcker han fram en tjugolapp och avbryter min mening! Han skrattar och pekar på kvittoapparaten. Med förskräckelse ringande i hjärnan ser jag den lilla lappen sticka upp som en oväntad kotte på en cykelväg. Han hade fixat min biljett redan innan jag sa något!
Med förtvivlan och desperation pumpandes runt i mina öronvätskor finner jag inget annan lösning än ett spänt leende. Chaufförens garv klistrar sig fast i mina hårrötter ännu.
Aldrig någonsin har jag känt mig så förutsägbar tidigare.
Inte ens när jag säger "Haaallå! Hur är det?" när jag träffar någon halvvän.
Inte ens när jag sträcker fram högra handen för att hälsa.
Inte ens när jag frågar "Kan jag sitta här?" på bussen.
Inte ens när jag kommenterar på vädret.
Inte ens när jag säger "Precis" hela tiden, trots att jag inte håller med.
Inte ens när jag loggar in på Facebook för att jag inte har något att göra.
Eller har jag det?
Ett slutord: Frihet.
En slutbild:
Kommentarer
Trackback
