DEN GLADA STAREN

Igår hamnade jag på ett Öresundståg till Älmhult tillsammans med en söt tjej som heter Emma. Jag upptäckte hur snabba tåg är och funderade en stund på hur en sisådär trehundra år gammal kvinna skulle reagera om ett tåg susade förbi hennes fönster. Det slog mig efter en stund att den kvinna förstås skulle leva i framtiden, eftersom man förmodligen uppfunnit åldersförlängare då. Det slog mig också då att hon inte skulle bli det minsta förvånad om ett futtigt jättesnabbt tåg susade förbi hennes fönster; det skulle ju tillhöra hennes hypermoderna vardag.

Efter det hamnade jag inuti Älmhults tveklöst största byggnad bland tonvis med prissatta saker, såsom äppeldelare, äggklyftare och en oändlig massa råttor. Nedan följer en sammanfattning av färden och det följs upp av en analys och slutsats om IKEAs storhet.

- Vi åt frukost för 10 kronor i en ren och fin restaurang.
- Jag tog pennor från alla pennfack jag så, resultatet ej diagramfört.
- Vi tittade på olikfärgade kök och andra rum
- Vi tittade på olikfärgade småsaker.
- Vi tittade faktiskt på olikfärgade allting, då det är ungefär det som säljs på IKEA.
- Jag köpte en bland annat en grön filt, vita tidskriftsamlare och ett rött doftljus.
- Emma köpte bland annat korgfärgade korgar, grytlappsfärgade grytlappar och skogsfärgade grytunderlägg.
- Vi åt mycket mat och gott i en ren och fin restaurang.

Slutsats:
IKEA är ett mycket sympatiskt ställe där alla, oavsett samhällsställning, får äta billig och god mat, införskaffa gratis pennor och papper och kanske framförallt: vem som helst får ta sig en befriande vilopaus i någon av det åtskilliga antal gudomligt avslappnade fåtöljer.

Jag älskar IKEA och Emma, det var en älskvärd dag.

Bilder:




För övrigt så undrar jag varför uttrycket "Minne som en guldfisk" fortfarande utlöser skrattsalvor, det är ju trots allt ganska längesen någon sa det första gången.